Toves Blogg!

Jag trycker på radion och slänger mig ner på sängen. Celine Dions röst fyller rummet och överröstar mina snyftningar.

Jag får anstränga mig för att inte skrika rakt ut. Jag hatar mig själv så otroligt mycket, väser jag ner i kudden. Hatar, hatar, hatar. Hur bara kan jag vara så korkad? Jag skulle inte sagt nånting från början. Jag skulle varit tyst. Inte berättat om hur dåligt jag mår. Jag skulle inte ha visat såren på mina armar. I början kändes det bra men inte nu längre. Du gjorde inte det här för att hjälpa mig. Du gjorde det för att bli av med mig. Allting du sagt till mig är lögner. Du ljög och det gör ont! Jag trodde du fanns där för mig, jag trodde att du brydde dig.

Jag sa att jag inte ville att mamma skulle veta något. Du ringde iallafall.

Jag ville inte prata med en psykolog. Men du tvingade mig.

Jag gjorde som du ville för jag trodde att du gjorde det för min skull. Men jag hade tydligen fel.

Jag säger ingenting. Sitter i stolen inne på ditt rum och kollar runt. Din dator står där påslagen. Samma bakgrundsbild som förra gången. Ingenting är förändrat. Näsdukarna i den lilla glasskålen står fortfarande på bordet. Du börjar ställa massa frågor. Frågor jag inte kan svara på, så jag är tyst istället. Rycker lite på axlarna. Du suckar och tar fram ett häfte.

- Eftersom du inte vill prata så kan du ju testa att svara på dom här frågorna istället.

Jag öppnar häftet. 100 frågor. Jag suckar tugnt och börjar ringa in svar. Aldrig, Ibland, Ofta eller Alltid.

- Jaha, men du är ju verkligen deprimerad. Säger psykologen. Vi ska nog prata med en läkare nästa gång så du kan få lite mediciner. Det skulle väl kännas bra?

Jag blir chockad. Mediciner? Menar hon allvar? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men är det nånting jag inte vill så är det att äta anti-depressiva.

- Är du knäpp? får jag fram tillslut. Jag är ju glad ganska ofta. Jag behöver väl inga mediciner.

Psykologen tittar på mig med förundrad blick

- Glad ganska ofta? det tror jag inte på. Kan du verkligen vara glad?

Det sved till ordentligt när orden nådde mina öron. Kan inte jag vara glad? Orden snurrade runt i huvudet. Den där kärringen har ingen aning om vad hon pratar om. Jag vände bort huvudet för att hon inte skulle se mina tårfyllda ögon. Jag tog ett djupt andetag. Jag tänkte inte gråta. Inte inför den här idioten. Istället glodde jag bara på henne som om hon var helt sjuk. Vilket hon också var. Jag sa inte ett ord resten av samtalet.

Innan vi åkte hem pratade mamma och psykologen om en ny tid och plötsligt slänger psykologen ur sig:

- Du kanske vill veta lite hur det går och vad vi pratar om och sånt där?

Mamma nickar och säger att det skulle kännas bra.

Jag blir ännu mer chockad och ilskan sköljer över mig. Skolkuratorns ord kommer upp i huvudet: "Dom på BUP är proffs, dom kan hjälpa dig", "det du säger till henne stannar mellan er två". Vad var det för himla snack? Lögner. Allt det där var bara ord. Tomma ord. Bara nånting du sa för att jag skulle gå med på att åka dit.

Jag hatar er! Jag hatar allihopa. Psykologen, mamma, kuratorn. Ingen fattar nånting. Ni bryr er bara om er själva.

Jag skär hårdare. Jag är så arg att jag knappt känner smärtan. Blodet rinner nu som i floder. Jag orkar inte bry mig. Det enda jag kan tänka på är allas svek.

Det hugger till av smärta i armen. Försiktigt sätter jag mig upp och kollar på klockan. 08.30. Jag kollar ner på armar. Täckta med torkat blod. Jag måste ha somnat. Halv nio, jag börjar om en halvtimme. Jag hinner om jag skippar frukosten. Jag är ändå inte så speciellt hungrig. Jag väljer en mjuk tröja. Det gör ändå ont när tyget dras mot såren. Efter att jag fått på mig alla kläder går jag in i badrummet. Tar en snabb titt i spegeln. Ögonen är rödkantade och svullna. Jag sminkar över det så gott som det går.

Jag ska precis gå ut genom dörren när mamma stoppar mig.

- Tänkte du inte säga Hejdå innan du sticker?

Jag ger henne en snabb kram och smiter sedan ut genom dörren. Kylan sticker i ansiktet och det blåser rejält.

Börjar gå mot skolan med tunga steg. Jag vet hur dagen kommer bli. Ångesten kommer sköja över mig så fort jag bara öppnar skolböckerna. Jag kommer låsa in mig på toan och bara gråta. Som alla andra dagar. Ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Hoppas på att den här dagen kommer bli annorlunda. Jag kan tänka att idag ska jag vara stark. Men det blir aldrig så. Samma skit varje dag. Har vant mig vid att leva såhär, dag ut och dag in. Men du, den enda personen jag vet finns här i vått och torrt, du har sagt till mig att en dag kommer allting att vända. Efter regn kommer alltid solsken. Så jag lever på dina ord. Väntar på att dom där solstrålarna ska sticka fram bakom molnen. Ibland tvivlar jag på att det är sant men jag vet ändå någonstans i bakhuvudet att det stämmer. Det kommer att bli bra. Om ett tag...